Just nu är jag så trött på allt, vill bara försvinna ett tag.. känner mig ensam och bort glömd.

Depp period, check! 

 

Vet inte vart jag ska börja riktigt, vet inte ens vad jag vill få ut, blir bara galen snart.. vad ska jag göra? 
Och Lillen vart du än är, så saknar jag dig för äckligt jävla mycket, snart ett år sedan du valde att lämna oss.. jag kan fortfarande inte förstå det, du var som en pappa för mig, den pappan jag aldrig haft. Jag drömmer om dig, det är hemskt, jag vaknar om nätterna och önska att du va där som i min dröm, men när jag vaknar ligger jag i min säng i ett svart och ensamt rum.

 

Min riktiga pappa, det är klart jag älskar dig över hela mitt hjärta, du är mitt kött och blod, så är det bara.. 
Men är trött på dig, dina lögner. Hur kan du ens tro på dig själv? Jag förstår inte, du är alkoholist, du kommer aldrig ur det där, tror inte ens att du vill det och utan vilja fungerar inget! Jag var så stolt över dig att du fixade så du hamnade på behandling halva tiden av ditt fängelsestraff, men skötte du dig? nej.. skulle inte tro det va. 
Jag vill inte sitta här och hoppas på att du ska ändra dig, för jag hoppas i onödan... 

& jag tror att jag är kär, jag blir deppig när jag är kär, det här är hemskt.. inte olyckligt kär, det är jag inte.. men blir ändå deppig? Vad är det för fel på mig? Kan någon förklara det för mig.. Varje kväll känns det som att jag ska börja gråta och vill bara gömma mig någonstans där ingen kan hitta mig, vet inte vart ifrån alla min känslor kommer ifrån, dem bubblar upp som kolsyra, det gör ont.. 

Tack för min psyolog, vi ses snart igen!